Blixtar och dunder
-Ettusenett, ettusentvå, ettusentre, ettusenfyra, ettusenfem…
Kaabooom!
Min Norrländska är rädd för åskan. För att dämpa sin rädsla brukar hon ta reda på hur långt bort åskan är genom att räkna sekunderna från när hon ser blixten till att nedslaget hörs. Förmodligen känner det blonda yrvädret (den beskrivningen passar extra bra in när texten dessutom handlar om åska) att hon då har lite bättre kontroll på situationen.
I natt kom vi, mer döda än levande, hem från Sunny Beach. De senaste dygnen har det bara blivit ett fåtal timmars sömn då vi velat utnyttja tiden till max, framför allt vid pokerborden. Värdet har varit av högsta kvalité, så väl ekonomiskt som personligt.
I dag vaknade vi vid tolvtiden i svensk sommarvärme. Vädret bytte dock snart karaktär till spöregn och åska. Med en skräckblandad förtjusning började Norrländskan genast att räkna.
– Ettusenett, ettusentvå…
Kontakterna åkte ur sin hål och vi satt där och stirrade ut genom ett öppet fönster. Då och då bländades vi av en blixt långt borta, följt av ett kraftigt dån i fjärran. Norrländskan kröp lite närmare för varje knall. Det är det bästa med åska, enligt mig.
Plötsligt steg skenet från ett vidunder till blixt ner från himlen. Yrvädret genomförde sedvanlig rutin.
– Ettusene….
KAAAAABBOOOOOM!
Det kändes som bomben slog ner bara meter ifrån oss. Och visst luktade det lite bränt? Jag har dock inte hört några katasrofrapporter. Men åskan väckte oss åtminstone ur vår vakna Bulgarien-dvala.
I ren iver, efter det brutala uppvaket, lade vi in alla bilder jag hade på min telefon från den gångna veckan. Förhoppningsvis kommer det upp några godbitar imorgon. Om inte nya åskknallar hinner släcka min dator. Jag har nämligen lärt mig att åska både kan väcka och sätta saker i evig vila.
